Flickan på bilden

Det enda som hörs är klockans tickande

Natt, mörker, tystnad

som plötsligt bryts av ljudet från ett dörrhandtag. På sina små röda plastisock kommer den lilla kvinnan, ca 140 cm hög gående med sin rollator. Klädd i klänning och kofta, även så här mitt i natt är det hennes "nattdräkt", då är hon som lyckligast. I hennes ålder vill man inte ha för mycket besvär inför en ny dag.

- Ville du något? frågar jag

- Är du sylten (hungrig)? Det brukar hon nämligen vara ibland på natten.

- Sylten, nä, jag vill bara gå en runda och se om jag kan hitta min bror.

- Vad ville du honom?

- Höra om han hade en säng där jag kunde sova.

- Jag kan visa dig var din säng finns.

- Ja, där står ju mitt namn på dörren.

Tillsammans går vi in på hennes rum. Kvinnan går fram till pallen där fotografiet står. Hon stryker sin hand över bilden; Min söta, snälla flicka. Hon berättar historien igen, om dottern.

Om den blå klänningen som hon sytt med små blommor i tyget, den vita spetskragen. Det långa lockiga håret med rosetten. Armbandsuret som hon precis har fått och har på sig. På bilden, det svartvita fotografiet, är flickan ca 5 år gammal.

Hon dog när hon var 9 år. Det var innan pencillinets tid.

Kvinnan, 97 år gammal säger - Här går jag, livet är konstigt.

En liten glimt ur två kvinnors liv, den gamla kvinnans och mitt arbete på natten och funderingar om bakgrunder.

En annan flicka, avbildad i olja, inramad i sirlig guldram hänger på en vägg hemma hos mig. En stooor tavla, auktionsinropad.

Vem var hon? Fanns hon i verkligheten, flickan som satt modell på min tavla. Hur var hennes liv? Hennes historia? Var hon lika älskad som den söta flickan på fotografiet?

Flickan med dom sorgsna ögonen

Jag älskar tavlan.

Så här har min natt varit inatt, hoppas att din också var bra. Nu ska jag sova, men innan dess: Trevlig helg