Vad hände egentligen sen

när kärleksparen hade hoppat ner och vandrat iväg. Historien som började här och som fortsätter. Sen efter att kannorna var hämtade vid det där bordet, mjölkabored? Nu menar jag inte med min moster, hon satt nämligen kvar där och dinglade med benen. Hennes historia är en helt annan historia,

utan med mjölken i kannorna?

Först hade väl gårdens folk själv försett sig av ransonen,

kanske blev den inburen i Kockums mjölkhämtare.

Denna som dock är helt oanvänd och aldrig har innehållt mjölk har jag har stående på mitt köksgolv, bredvid flaskan som det har  varit svagdricka i.

Symboliskt för den tidens måltidsdryck – drickablandning, hälften mjölk och hälften svagdricka. (tvi)

Den serverades med fördel till kapprockasill (stekt salt sill) (dubbeltvi)

Mjölken som hämtades med dåtidens transportmedel, häst och vagn, traktor och vagn och i nutid med tankbil till mejeriet, för vidare behandling med Pasteurs metoder.

För att sen tappas upp på  flaskor och säljas i mejeributiken.

Men allra först skulle ju korna mjölkas, det görs väl fortfarande? Även om tillvägagångssättet också har förändrats. För det är ju från just det djuret som vi får en del av våra nyttigheter.

“Mjölk ger starka ben”