Prima donnor och andra madamer

Bor det en liten teaterapa i oss alla? I mig gör det, absolut.

Rollspel, det ägnar vi oss åtminstone åt i stor del av livet, medvetet eller omedvetet. Vi leker mammor när vi är små, vi klär ut oss till ballerinor, prinsessor, vi har massor av drömmar om prinsar och slott. Killarna ska bli brandmän, flygkaptener osv.

Senare någonstans i livet ägnar man kanske en tid åt nåt speciellt. Själv tillbringade jag timme efter timme på isen, körde i åttor och gjorde piruetter - samt inte att förglömma slog knäna några gånger. Skämtteckningsbulorna dom har jag skådat i verkligheten. En tid som skridskoprinsessa.

Min ballerinainspirerade tylltorso som jag håller på att knåpa med, ännu ej färdig.

I skolan skrev jag teaterstycke, spelade teater, regisserade - Berit klasskompisen blev Pastor Janson (inte den pastor Janson) utan en annan, jag var hembiträdet. För att spela teater fungerar även när man som jag var väldigt blyg. Man antar ju en annan roll.

Sen blir det mammaroll, makaroll osv. Hela tiden har vi ofta en enorm förmåga att anta en roll inför en viss situation.

Så fortsätter det genom livet, man gör val och samtidigt som man i grunden är en och densamma så spelar man olika roller, t ex privat och i yrkeslivet. Just i mitt yrke kan jag få utlopp för min teaterapa. Jag älskar musik, men jag sjunger inte. I skolan skulle man sjunga upp, var hamnade jag då, jo hos rektorn. På fester med sånghäfte sitter jag där och gapar med, som Edvard sa. Men ibland på jobb sjunger jag, musik är nämligen något som knyter ihop kontakter människor emellan, även när dom är svårt sjuka, som i demens. Då finns minnena om sångerna kvar och eller hos kvinnan som jag har vårdat i många år och som har afasi (saknar talförmåga). Hos henne sjunger jag alltifrån Toreador, Jag kysser eder hand madam till barnvisor, för hon kan nynna med. För henne och andra dansar jag Svansjön,  can can,  klär ut mig och spelar teater för att glädja dom en stund.

Storbystad Madame på rymmen från Moulin Rouge, inte att förväxla med Madonnan with the big boobies.

Skrattet har ju en oanad förmåga, eller hur? 

Skulle jag ha intaget en större mängd alkohol (inte på jobbet nu) då händer det att jag kan klämma i med Du gamla, du fria....

Med spetsvolanger på stjärten och snuttefilt gick jag på möhippa.

Privat kan jag och har också klätt ut mig i olika sorters utstyrslar genom årens lopp och i diverse situationer. Drömmen om den rosa tyllkjolens tid för egen del är väl dock förbi. Nu är man mer hårdhudad så det lutar snarare åt lack och läder.

Ett paket bomull och jag ger mig ut i natten för att överraska en nattarbetande väninna, vem möter jag då om inte polisen. Nu tror dom säkert på tomten.

Kärringen och katten på väg med kvällskaffe och påskpresent till väninnan.

Åtskilliga är dom gånger jag har fått höra att jag skulle jobbat med något annat, med mina konstnärliga, kreativa sidor. Det är kanske det jag gör? Varför får man helt enkelt inte trivas där man är? När man kanske av många andra orsaker i livet fick välja bort vissa "drömmar". Mina drömmar rörde sig dock inte om skådespeleri - det lever jag fortfarande ut till husbehov. Trygghet, tak över huvudet och mat på bordet har fått komma i första hand.

Men när ni ser affischerna om Mizty - magdansösen på turne´, då har jag förverkligat en dröm. Kanske kan jag åtminstone få ögonen att tindra på en äldre man på ålderdomshemmet? ;)

   Sjung som om ingen hör dig         

              Dansa som om ingen ser dig 

bokas genom min maneger